Tidningen Amos slank in genom mitt brevinkast i dag.
De är visst störst på
livsfrågor. Och sådant är ju intressant. Men redan vid första uppslaget ångrar jag att jag ens gav den en chans.
Kristina Lindh, en av Amos två redaktörer, har skrivit en lagom ljum, vad ska vi säga... hm.. ledare där hon tar ställning i viktiga komiska frågor. Fast det mest irriterande är att inte ens det gör hon.
Under rubriken
Ska det här vara roligt? skriver Lindh, jag citerar ett stycke:
"De [avser schlagerfestivalartisterna] har dansat, glittrat framför kamerorna och dragit dubbelbottnade skämt om barn i tredje världen.
Vänta nu. Det där sista - vad var det?
Det var Björn Gustafsson, komisk shooting star. Kryptisk. Motsägelsefull. En svärmorsdröm på 22 år som inledde premiären med att berätta om sitt afrikanska fadderbarn Kankho som just fyllde åtta. Gustafsson avslöjade glatt upptäckten han gjort när han skickade ner ett par badshorts till Kankho i present.
- Då ser man verkligen hur denna världen är liten: Det var han som hade sytt dem!
Västerås kongresshall fnissade lätt nervöst.
Får man driva med världens strukturella orättvisor på bästa sändningstid? Kan man skratta åt ett skämt om barnarbete och samtidigt ha ett blödande
hjärta för alla de hundratusentals minderåriga som utnyttjas i den globala textilindustrin?" etc etc
Avslutningsvis: "I en värld som ropar på enkla budskap är humorn ett evangelium. Nästa gång du hör ett dubbelbottnat skämt: Skratta och tänk."
Ni hör. Det värsta är att hon inte ens vågar erkänna det som tydligt framgår mellan raderna, nämligen det att hon verkligen satte den tacokryddade kalvfärsen i halsen och egentligen tog så illa vid sig att hon inte ens ringde in och röstade!
Men
gud förbjude, och det är ju rätt troligt, att det faktiskt finnes Amos-läsare som ställt sig till den massiva skaran av Björn-fans och som faktiskt asgarvat åt ovanstående skämt. Det gäller att inte stöta sig med nån. Hujedamej.
Som svar på din fråga, Kristina: ja och det verkar bara bli roligare!
